Avskedspartaj!!

Idag kan ha varit den mest stressiga dagen i mitt liv. Såhär såg den ut, på ett ungefär:

Jag gick upp vid 8. Tog en dusch och klädde på mig. SÅ LÅNGT är allting väldigt fridfullt och trevligt. I takt med att jag börjar kvickna till inser jag att jag ska ha en avskedslunch för 11 personer om någon timme, och att det innebär vissa förpliktelser, såsom att det ska finnas mat, bestick och plats att sitta. Ajdå. Där var det slut på friden.
Jag börjar med att försöka få ihop glas, tallrikar och bestick till allihop. Där har vi dagens problem 1. Glas: Det fanns inte 11 dricksglas, så mitt hopp återstod till vinglasen. Jag lyckades rota ihop 4 av samma sort. Bingo. Efter letande i alla typer av skåp och lådor fick jag slutligen ihop TOTALT och EXAKT 11 st.

De måste ha skramlat ihop finglasen. Jag hittade 4 olika sorter bland de 11 glasen.

Bestick:

Jag hade tur! De hade en uppsättning på 11 gafflar, 11 knivar och 11 skedar. I varje kategori fanns 4 olika sorter representerade. Enhetligt!

Efter många om och men lyckades jag även skrapa ihop 11 tallrikar, men då skulle det inte finnas tillräckligt med tallrikar för efterrätten… Så istället för att använda mina påskservetter (som jag fått av Helen och som jag glömt att använda till påsk) till just servetter, fick de bli efterrättstallrikar. Detta hushållspapper fick agera servett:

Tallrik:

Jag hade planerat att vi skulle sitta utomhus. Jag kunde för blotta ögat se att det bara fanns 6 stolar. Jag frågade mamman om de hade några extrastolar, och ja, de hade en, sån här:

Men det räckte ju inte långt. När jag ändå var ute och rotade i deras förråd hittade jag ett litet smalt campingbord, som jag förlängde utemöblemangsbordet med. Men problemet med stolar kvarstod. Mamman sa att “alla kommer ju inte vara utomhus samtidigt”.. Men jo, alla ska fanimej ha nånstans att sitta, så är det bara. Eftersom hon själv inte föreslog att jag kunde ta stolarna inifrån, föreslog jag det till mig själv när hon var och hämtade upp den nya aupairen. Jag tror inte hon ville ta ut dom för hon var rädd att de skulle bli skitiga, men det löste jag på bästa sätt:

I brist på plastpåsar knöt jag istället plastfolie kring stolsbenen. Fiffigt.

Vid detta laget kom mamman och den nya aupairen, lindsy, lynsey, lynsie, (nått sånt heter hon) tillbaka. Nu var jag mitt i förberedelserna med pastasalladen. Jag insåg att en av de förkokta pastasorterna blivit lite hårda under natten, och att de måste mjukas upp på nått sätt. Min lösning blev att ångkoka den i några minuter. Funkade fint. Morgonens allmänna brister bland bestick och verktyg hade tagit lite längre tid än vad jag planerat, så nu började mitt liv bli stressigt. Jag hämtade ut alla färdighackade grönsaker ur kylskåpet och fördelade dem mellan pastaskålarna. Jag hade saker överallt och köket var ett mindre bombnedslag. Mamman och lynsiey (ännu ett förslag på stavning) hade placerat sig på barstolarna i köket för att småprata. Men eftersom mamman är ganska dålig på att småprata fick jag samtidigt försöka underhålla aupairen. Mitt i pastasalladsfixandet insåg jag att uteplatsen behövdes sopas av. Såg förjäklig ut. Jag skyndade ut och sopade mig svettig. När jag kom in igen fortsatte min pastasalladsfixning, medan Jake var ute, och mamman och lynsiey satt och drack te. I ögonvrån ser jag hur Jake kastar ut ut typ 1000 småsten över hela uteplatsen. Ut igen och sopa. Jag insåg också att det vore smartast att förgrilla alla 34 korvar jag köpt på mig, och sagt och gjort. Jag fick igång grilljäkelen och fick på korvarna. Jag insåg också att jag borde kleta på mig någon form av smink, vilket jag gör mellan korvvändningarna. Det roliga i denna situationen är att varken mamman eller aupairen frågar den lilla frågan om jag MÖJLIGEN behöver någon hjälp? Nej, de sitter lugnt och stilla på sina rövar och dricker sitt räliga te. Mamman frågar om jag kan leta upp turistguiderna som jag hämtat på resebyrån förra veckan, och ge dem till lyndsey? JO, visst kan jag det. Det är ju så jäkla viktigt just nu. Så då fick jag gå in och leta upp dem.
Ut igen till korvarna. Mamman släpper ut Jake eftersom han var “nyfiken” på grillen.

Jag vet inte hur nyfiken han var på just grillen, men att välta ut hundens vatten över hela uteplatsen och att kasta ut stenarna igen, var något han hann åstadkomma. Sopa IGEN. Nu började jag bli rätt irriterad på ungen och låtsades att jag fångade honom med grilltången, i syfte att förflytta honom till ett annat ställe i världen.

Sen gick jag in och färdigställde pastasalladerna:

Frysklampar agerar kylskåp.

Sen preparerar jag bordet med alla glas servetter och bestick. Sätter även ut två skålar med chips. Mamman släpper ut Jake, som såklart häller ut en av skålarna. “Åh no, Jake.” Sa mamman. Sen tar han några bestick med sina snoriga, små, för tillfället äckliga fingrar och hackar sönder de chips han kommer åt. Jag biter ihop och går ut och städar. Får även diska om besticken. Kul. Jag sprang som en skållad råtta!!
Vid detta laget kände jag lite: TA DITT RÄLIGA BARN OCH HÅLL HAN BORTA FRÅN MIG OCH MINA GREJER. HJÄLP TILL ELLER FÖRSVINN, DU MED.
“Snart blir det korv och pastasallad Jake”, sa mamman. NEJ! Tänk så är han inte inbjuden att äta på MIN korv, som jag har köpt. Igår, fredag, hade jag sett fram emot att äta min sista bit choklad som jag hade sparat efter förra helgens bakning med Ailyn. Den gav mamman till Jake igår eftersom han gråtit i en kvart och det behövdes något lugnande. Varsågod Jake.

Min klänning var helt nedstänkt med olja från grillen och jag luktade korv (antog jag). Då kom alla mina gäster och jag försökte upprätthålla ett fint och trevligt yttre. Det gick väl ändå bra. När vi sitter ute och har det mysigt, nästan kastar mamman ut Jake till oss. “Han vill sitta med er, han hade ett utbrott där inne”. Så hon går in i förrådet och letar upp en campingstol, storlek mindre, och trycker in han mellan mig och Sarah. Ehm. Alltså jag jobbar inte nu. Jag vill inte att Jake ska sitta här och spilla sin mat. När jag bad honom sluta skrika vid ett tillfälle högg han mig i armen med sin gaffel. Märket är kvar än.

När det var dags för efterrätt bad jag mamman att fylla McDonaldsstrutarna med glass (det hade jag frågat innan om hon kunde ställa upp på). Men på någon vänster slutade det ändå med att jag fyllde glassarna medan mina gäster väntade där ute.

Det var en väldigt trevlig middag i alla fall. Alla var nöjda och glada och tyckte maten var välsmakande.

Jag fick ett jättefint kort av några av tjejerna, och kakor och godis av några andra. Väldigt trevligt. När Ailyn och Nadine skulle hem gick de till mitt kylskåp… Och hämtade cupcakes som de bakat, och gömt där innan jag såg!! På dessa cupcakesen stod det “hejdå” på svenska.

När det var dags för undanplockning stannade Niina och Isabella kvar och hjälpte mig. Mamman rörde inte ett finger. När siste man lämnade följde jag med ut och sa hejdå. Inifrån hörde jag Jake skrika. När jag tio minuter senare kom in var det första mamman sa: “jag tror Jake vill smaka dina muffins”. Ta dom bara. Ta allihop. Men låt mig ta en bild först:

Han kan ta den fulaste, sa jag.

Sen skrubbade jag hela köket och noppade golvet. Handdiskade allt som inte fick plats i diskmaskinen. Hela köket var fanimej i nyskick.

Sen gick jag in på mitt rum, och stannade där.

Nu har jag precis pratat med Tove, och hjälpt henne med nån skolgrej. Om 15 minuter ska jag ge mig iväg för en sista utekväll i Darwin.

Det var min dag.

… Och inte en enda gång hörde jag: Behöver du någon hjälp? Och visst. Tydligen behövde jag inte det. För jag rodde ju skiten i land.
Skönt att det bara är en vecka kvar. Punkt slut.