Mänsklig öronpropp

Åskådarplatsen klädde mig. Njöt av varje sekund.

Idag bytte Lyndsey sin första blöja i livet. Riktigt spännande underhållning. Hon kräktes nästan, och behandlade både glytt och blöja som om det var radioaktivt avfall. HAHA. Hon är ju 26 år, och jag tänkte ändå att hon EVENTUELLT skulle reda ut det, men efter denna upplevelsen förklarad hon sig själv “officiellt INTE redo att skaffa barn”.

Jag lät Lyndsey köra till simskolan i morse. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Hon envisades med att hon skulle följa gps:en, och inte få någon hjälp av mig eftersom jag inte skulle vara där nästa vecka. Fine, det kunde jag förstå. MEN grejen var den.. att hon fick panik av att lyssna på gps:en, kunde inga speciella trafikregler och bytte filer hur som helst. När hon lyckats missa båda avfarterna till simskolan (trots att jag ryckt in som mänsklig gps), fick hon stanna på McDonalds så jag kunde fortsätta färden. Skönt att se någon annan ha nybörjarpanik.

Efter simskolan åkte vi till Jingili watergardens, och lekplatsen som finns där. Det kändes som det var ca 50 grader i luften, så efter bara 15 minuter, och innan någon av oss avdunstade, såg vi till att röra på oss igen. Idag visade jag henne stranden, och skrev dessutom en lista på alla saker man kan göra med Jake, och hur hans rutiner ser ut. Sånt kan ju vara till hjälp.

Ikväll hände det ofattbara… Vi gick ut och åt. Kryss i taket. Det var avskedsmiddag/välkomstmiddag. Men behöver jag säga att vi åkte till en TACOresturang? Förmodligen inte. Äter vi tacos 3 gånger i veckan hemma, känns det ju som en superidé att gå till just en TACOrestaurang när vi väl går ut. Varför ändra ett vinnande koncept? Tacos är ju .. Festligt. För att använda mig av ett modernt instagramfenomen: #aldrigmertacos
Gillade det inte speciellt mycket hemma – ogillar det starkt numera. Har helt klart förätit mig på det.

Imorgon ska Lyndsey ringa till banken och höra hur jag ska göra med mitt bankkonto. Det måste ju nämligen avslutas på något sätt. Antingen får jag ta ut pengarna i kontanter, eller så får de överföras till mitt svenska konto. Problemet är bara att jag kommer behöva kortet i sydney, och därmed kanske vara tvungen att avsluta det där, precis innan jag åker hem. Vi får se hur det blir med den saken.

Pappan är väldigt känslig för barnskrik.
Det märks på två olika sätt:
1. När vi åkte hem från TACOresturangen skrek Jake för han inte fick hålla i parkeringsbiljetten. Eftersom pappan körde, och hade händerna på ratten, fanns inga fingrar över att stoppa i öronen. Detta löser han genom att kommendera: “fingers” till moren, varpå hon stoppar in sin finger i hans öra. Myyyyys.

2. Imorse var Jake väldigt skrikig under tiden pappan försökte sova. Mamman var ute i vardagsrummet, och rätt vad det är ringer hennes telefon. Det är Stuart. Han ber henne att få Jake att hålla käften. Han öppnar alltså inte dörren och säger det, utan ringer henne från sängen. Så brukade han göra, sa mamman. Nu när jag tänker efter är det nog något man bör söka hjälp för.