Time to say goodbye.

Jaha. Då är det inte så många timmar kvar i detta huset. Imorgon kväll avgår flyget från Darwin till Sydney, och packningen är så gott som klar. Äntligen är det dags! Nu har jag genomlidit/njutit 4 månader i Australien som aupair.

Idag har jag tagit två farväl, dels av Isabella på vattenparken, och dels av Ailyn och Laura på en solnedgångsträff i Cullen bay (kan numera räkna 14 nya myggbett till min samling). Laura kommer jag i för sig träffa imorgon, eftersom hon kommer köra mig till flygplatsen. Familjen har nämligen inte erbjudit sig att köra..

Här kommer lite bilder från idag!

Idag har jag också organiserat allt med papper, flygbiljetter, visum, mer papper och upphämtning på flygplatsen i Sydney. Här har vi beskrivningen på hur jag ska hitta min transport till hostelet:

Nånstans, på nedanvåningen av sydney airport, mellan gate A-B och C-D, ska det finnas nån busschaufför med “KSD ID-kort”, som känner sig manad att hämta upp mig- i utbyte mot att jag lämnar denna lapp. Weeh. Men Gud! I skrivande stund ser jag att det finns två olika upphämtningsställen. Utrikes- och inrikesflyg. Skillnad. Mög. Jag måste ju vara inrikes.. Då ska jag istället gå till nån carousel (karusell!!??!), T2 eller T3. Jodå, detta går säkert fint. Lyckas jag ta mig ifrån flygplatsen INNAN jag ska försöka ta mig dit igen, är jag nöjd. Wish me luck.

Detta kommer bli mitt officiellt sista inlägg från Darwin. Imorgon antar jag att mitt liv kommer vara fullt av allt från packning till hejdån. Så… Nu skulle det väl passa sig att göra någon typ av fin sammanfattning på detta äventyr, men eftersom mitt liv varit varit väldigt fullt av Lyndsey och avskedsträffar denna veckan, har min hjärna inte riktigt räckt till. Men jag här kommer ett försök:

Först och främst: Jag är väldigt glad att jag tog beslutet att åka till Australien som aupair. Det har verkligen varit ett spännande och utvecklande äventyr. Men samtidigt är en sak säker: Jag gör ALDRIG om det, och gud vad jag inte ska jobba med småbarn!!

…

När jag sagt hejdå till mamma, pappa och Tove den där onsdagsmorgonen i januari, och satte mig i bilen för att köra till tågstationen, var det verkligen en blandning av spänning, glädje och REN och SKÄR rädsla i min kropp. Jag hade ingen aning om hur detta skulle bli. Alltsammans hade blivit ganska snabbt bestämt, och i ärlighetens namn hade jag nog inte hunnit tänka över det så himla mycket. Men ibland blir kanske impulsbesluten de bästa besluten, inbillade jag mig. Om jag inte gjorde detta nu, skulle jag dessutom ALDRIG göra det…

Symboliskt nog passade jag på att ta en bild på 70 skyltarna utanför Borrby… Nu skulle jag minsann se vad som fanns på andra sidan. 😉

Den fruktansvärt långa resan ner till Australien gick bra, och det var egentligen inte förrän vi landade på flygplatsen i Darwin, som jag insåg att detta var på riktigt. När vi stått i en enormt lång kö för att “checka in” i landet, kom vi ut till hallen där min värdmamma skulle hämta oss. Hon gav mig en snabb kram och vi gick ut till bilen. Jag uppmärksammade att hon inte frågade så mycket om mig och resan, utan att jag istället fick fråga henne om saker hela tiden… Och så har det fortsatt. De har inte varit överdrivet intresserade av att veta någonting om mig, och ska en konversation komma igång- så är det nästan alltid jag som får starta den. Detta, i kombination med andra saker, har gjort att jag verkligen inte har känt mig som en del av familjen. Inte välkomnad alls. De ser mig inte som en familjemedlem, utan snarare som en arbetare. Dessutom har vi verkligen olika syn på både uppfostran och hur det vardagliga livet ska fungera. Vi har inte klickat, så enkelt är det. Dock kan jag inte säga att de varit orättvisa på något sätt, det är bara att de inte visat något intresse.

Men genom att studera denna familjs liv och leverne har jag, om inget annat, insett hur jag INTE vill leva mitt liv. Jag uppskattar också min egen familj mycket mer… Ibland behöver man kanske göra något så drastiskt som att flytta till Australien för att inse det;)

MEN att familjen varit speciell är egentligen inget som förstört något, snarare tvärtom. Istället för att umgås med dem, har jag sett till att skaffa många nya vänner, som jag spenderat mycket av min tid med. De kommer jag verkligen sakna, och att umgås med dem har varit det bästa med hela resan. Som tur är bor 99% av dem i Europa, så risken att vi stöter på varandra igen är överhängande.

Och nu till den person jag spenderat mest tid med: Jacob Allison!

Jake är ett gulligt barn. Han har dock föräldrar som har väldigt svårt att sätta gränser, vilket resulterar i att han gör som han vill, och vet att det går att skrika sig till allting… och det där skriket, är verkligen en sak jag INTE kommer sakna. För att uppskatta att bli väckt av skrik varje morgon, lyssna till det under stora delar av dagen, och sedan slutligen somna till det, KRÄVS det nog att du är förälder till glytten. Är du 19 år och inte van vid småbarn, är det inget kul alls. Dock har vi haft relativt många fina stunder tillsammans, och genom att ta hand honom har jag ju lärt mig saker om ..barn. Allt från blöjbyten till hur man på bästa sätt avvärjer en gråtattack efter ett fall i klinkersgolvet. MEN faktum kvarstår: jag är inte manad att jobba med små barn. Nu vet jag det.

Genom att komma hit har man också lärt sig at ta LITE mer ansvar, och bli LITE mer självständig. Troligen har jag också, lite klych-aktigt, “lärt känna mig själv” lite bättre.

Från en sak till en annan- Värmen har varit ganska påfrestande. Det har verkligen varit APvarmt vaaarje dag, och min kropp har svettats på ett sätt jag inte trodde var möjligt. I stundens hetta, (haha) har jag kunnat förbanna den svettiga och påfrestande temperaturen. Men samtidigt har det varit härligt att varken ha blåa fingrar eller gåshud på 4 månader. För och nackdelar med allt.

En nackdel med att åka till Australien är att det är svinlångt hem. Man åker inte hem över en weekend, så är det bara. Ibland undrar jag varför jag inte valde ett land med FÄRRE än 30 timmars flygresa hem… Typ London eller Skottland eller… Hammenhög? Men SEN NÄR var något lagom med mig? Pluggar jag, så gör jag det så in i helsike, tränar jag, så gör jag det typ varje dag (eller som hemma.. INGEN dag) och städar gör jag ALDRIG. Så… ska jag åka som aupair, ska jag såklart göra det till landet som ligger LÄNGST BORTA. Detta beslut har kanske bidragit till en viss hemlängtan mellan varven, men jag har tagit det som en man… Och gråtit ut ordentligt, för att sedan resa mig igen 😉

Nu är det verkligen imorgon jag åker, och jag anländer till Sydney på lördag morgon. Känns gött. Jag ser verkligen fram emot att utforska denna denna storstad, och förmodligen kommer jag inte hinna med en bråkdel av allt som erbjuds, på de få dagar jag ska spendera där.

När flyget sedan slutligen går hem på torsdag i nästa vecka, och jag efter 30 feta timmar landar på skandinavisk mark igen… Kommer jag nog först och främst frysa rumpan av mig. Efter det kommer jag förmodligen inse att jag saknat mina föräldrar (och till viss del Tove).
HAR VI SEN EN JÄKLA TUR, SÅ TAR JAG INTE FÖRSTA BÄSTA FLYG TILLBAKA IGEN. Haha.

Avslutningsvis:

Topp 3-lista på vad jag..

…Lärt mig

-Tvätta
-Engelska
-Alla australiensiska barnprogramsintrosånger utantill.

…Kommer sakna

Vänner !!!
Sommarkänslan
Lättsamma livet.

…Saknat

-Familj/mörkt bröd (jo, det ligger faktiskt delad etta)
-Fisk, lösgodis och pålägg.
-Kunna säga vad jag vill utan att behöva behöva använda google-översätt i varannan mening.

…Inte kommer sakna

-Värmen
-Dammsugaren som väckt mig varje morgon kl 6.30. Förbannade apparat.
-Inte kunna äta vad jag vill!! Levt på toast och tacos i 4 månader.
-Tacos. Detta blev 4 punkter. Men tacos var tvungen att få en egen punkt.

Sist men inte minst visar jag tacksamhet till er som orkat följa denna bloggen. Troligen har inte mer än hälften varit sant, och den andra hälften har förmodligen varit av lågt innehållsvärde. Men vilket fall som helst… Jag kommer förmodligen sakna att inte behöva komma upp med någon onödig skit att skriva om varje dag;)

Ha det bra!

TACK OCH HEJ LEVERPASTEJ!!

Uppskjutna hejdå!

Idag cyklade jag till Niina för en sista lunch tillsammans. Hon hade gjort pasta med parmesan, skinka, köttfärs, sås och mörkt bröd. Riktigt festligt! När vi skulle säga hejdå kändes det jobbigt, så vi bestämde att ta ett sista farväl på fredag innan jag åker istället! Efter den lilla visiten åkte jag och Lyndsey till shoppingcentret, för att avsluta mitt bankkonto. Vi pratade med nån tant som rådde mig att avsluta bankkontot i Sydney istället. Då får jag gå dit min sista dag, ta ut alla pengar i kontanter, och sen ta mitt pick o pack och dra. Då kör vi på det!

Efter det ville varken jag eller Lyndsey åka tillbaka hem, eftersom både mamman, pappan och Jake var i huset. Vi tog därför en runda på shoppingcentret, fick hennes ögonbryn fixade och skrev ut CV:n som hon ska lämna ut till affärer och barer i stan imorgon. Vi körde också till jakes childcare, mammans jobb och simskolan, så hon skulle få någon rimlig chans att hitta dit på egen hand. Ingen hjälpte mig i början, och det slutade ju mestadels i total katastrof.. Så jag tänkte vara hygglig och bespara henne den ångesten och “lostinspace-känslan”.

På kvällen åkte jag, Elin och Margaritha till “cullen bay” för att inta en sista glass tillsammans. Vi hittade ett ställe precis vid havet, och det var väldigt trevligt och gott.

(Bild snodd från google) men detta är cullen bay i alla fall.

När vi var redo att åka hem, kände jag i hela kroppen att kvällen inte var fullbordad förrän vi ätit minst vars en McDonaldsglass också. Lyckosamt nog var inte jag den enda med glass-sug, så vi drog minsann till McDonalds för en sista mjukglass.

Isabella ser jag imorgon på vattenparken, och Elin kommer jag säga hejdå till på fredag nån gång under dagen (även här kändes det jobbigt att ta ett sista farväl idag..) Margaritha däremot, ser jag förmodligen nästa gång i Europa! 😉

I skrivande stund kom Lyndsey in till mig med chockbesked! Hon kommer lämna familjen om 4 veckor… Hon vill verkligen inte vara här, och tänker nu resa på östkusten istället. Men hon tänker inte berätta för familjen än, sa hon. Problem, problem! Men det är inte min buissnes. Hon får göra det som känns rätt för henne…

Mänsklig öronpropp

Åskådarplatsen klädde mig. Njöt av varje sekund.

Idag bytte Lyndsey sin första blöja i livet. Riktigt spännande underhållning. Hon kräktes nästan, och behandlade både glytt och blöja som om det var radioaktivt avfall. HAHA. Hon är ju 26 år, och jag tänkte ändå att hon EVENTUELLT skulle reda ut det, men efter denna upplevelsen förklarad hon sig själv “officiellt INTE redo att skaffa barn”.

Jag lät Lyndsey köra till simskolan i morse. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv! Hon envisades med att hon skulle följa gps:en, och inte få någon hjälp av mig eftersom jag inte skulle vara där nästa vecka. Fine, det kunde jag förstå. MEN grejen var den.. att hon fick panik av att lyssna på gps:en, kunde inga speciella trafikregler och bytte filer hur som helst. När hon lyckats missa båda avfarterna till simskolan (trots att jag ryckt in som mänsklig gps), fick hon stanna på McDonalds så jag kunde fortsätta färden. Skönt att se någon annan ha nybörjarpanik.

Efter simskolan åkte vi till Jingili watergardens, och lekplatsen som finns där. Det kändes som det var ca 50 grader i luften, så efter bara 15 minuter, och innan någon av oss avdunstade, såg vi till att röra på oss igen. Idag visade jag henne stranden, och skrev dessutom en lista på alla saker man kan göra med Jake, och hur hans rutiner ser ut. Sånt kan ju vara till hjälp.

Ikväll hände det ofattbara… Vi gick ut och åt. Kryss i taket. Det var avskedsmiddag/välkomstmiddag. Men behöver jag säga att vi åkte till en TACOresturang? Förmodligen inte. Äter vi tacos 3 gånger i veckan hemma, känns det ju som en superidé att gå till just en TACOrestaurang när vi väl går ut. Varför ändra ett vinnande koncept? Tacos är ju .. Festligt. För att använda mig av ett modernt instagramfenomen: #aldrigmertacos
Gillade det inte speciellt mycket hemma – ogillar det starkt numera. Har helt klart förätit mig på det.

Imorgon ska Lyndsey ringa till banken och höra hur jag ska göra med mitt bankkonto. Det måste ju nämligen avslutas på något sätt. Antingen får jag ta ut pengarna i kontanter, eller så får de överföras till mitt svenska konto. Problemet är bara att jag kommer behöva kortet i sydney, och därmed kanske vara tvungen att avsluta det där, precis innan jag åker hem. Vi får se hur det blir med den saken.

Pappan är väldigt känslig för barnskrik.
Det märks på två olika sätt:
1. När vi åkte hem från TACOresturangen skrek Jake för han inte fick hålla i parkeringsbiljetten. Eftersom pappan körde, och hade händerna på ratten, fanns inga fingrar över att stoppa i öronen. Detta löser han genom att kommendera: “fingers” till moren, varpå hon stoppar in sin finger i hans öra. Myyyyys.

2. Imorse var Jake väldigt skrikig under tiden pappan försökte sova. Mamman var ute i vardagsrummet, och rätt vad det är ringer hennes telefon. Det är Stuart. Han ber henne att få Jake att hålla käften. Han öppnar alltså inte dörren och säger det, utan ringer henne från sängen. Så brukade han göra, sa mamman. Nu när jag tänker efter är det nog något man bör söka hjälp för.

Sista måndagen i Australien.

Nu fick det va nog. I över 1 månad har vattenfiltret i kylskåpet indikerat rött, och att det måste bytas. På grund av detta har jag vägrat dricka vattnet och isen från kylskåpet (är ett sånt kylskåp på bilden), och istället druckit vattnet från kranen, som tråkigt nog är 20 grader varmare.

Så idag, på min lediga dag, åkte jag och köpte ett nytt filter till kylskåpet. Fest. Sånt är alltid kul.

Eftersom Jake var på childcare idag, har jag och Lyndsey fått fördriva tiden tillsammans. Familjen har inte (såklart) försökt välkomna henne på något sätt, så idag tog jag henne på en guidad tur i Darwin med omnejd. Vi åkte först till Darwin City, där jag visade henne waterfront, gågatan och var uteställena ligger. Sen åkte vi till casuarina shoppingcenter och fördrev någon timme med fönstershoppning och glassätning. När vi kom hem fyllde vi i en jobbansökan till en bar på vår gata, där hon kan tänka sig att extrajobba. Vi handlade också det grövsta brödet vi kunde hitta, och mat till kvällen. För en gångs skull nått spännande! Jag sa till mamman att vi varit och handlat mat till kvällen… Och trodde hon skulle erbjuda sig att betala för det. Men hon sa bara: jag handlade igår, jättemycket. Det finns bröd i frysen. Kärring. Förlåt, men är fruktansvärt trött på den människan och vill inte ens att hon kör mig till flygplatsen. Det ska Lyndsey göra, bestämde hon och jag idag. Funderar på att behålla avskedspresenten jag köpt till dem själv.

På kvällen åkte jag och Lyndsey till Darwin för att träffa 2 av hennes vänner, som hon träffat när hon var i Sydney. De var från England och Kanada, 26 respektive 32 år gamla. Måste vara lite konstigt att backpacka när man är 32! Men trevliga var de i alla fall.

Lyndsey.
Hon har redan insett att familjen är lite konstig. Hon ska ge det 3 veckor, sa hon.

Idag är det seriöst 4 dagar kvar. Svårt att fatta. MEN FAN VAD SKÖNT!

Mandorah!

Detta var ju en patentare.
Igårkväll var jag på förfest hos Elin, och detta är hennes dusch. Spännande lösning. 😉

När klockan var halv elva satte vi av mot staden och “monsoons”. Detta skulle bli både min och Ivankas sista utekväll i Darwin! Vi visste att det var gratis inträde på monsoons innan klockan 23, och efter hopplös parkeringsletning, slutade det med att vi kom dit 22.58. Innan vi hann innanför dörren hann klockan slå 23.01. Vi trodde inte det skulle vara några större problem att komma in ändå, det hade ju bara gått en minut över tiden. Men hej och hå. Jodå. Den vulgärt sminkade tjejen i kassan tryckte upp sin äckliga samsung i ansiktet på oss och påpekade 23.01. Vi var en minut sena. Vi försökte resonera med den snorkiga kvinnan, men hon var orubblig. EN MINUT SENA. Vi är inte de som krusar, utan tog vårt pick o pack och drog. Vi gick vidare till någon annan klubb, där man fick gratis drinkar (kolla över den affärsidén?!)

Ivanka och Isabella. Ivanka har rest i Asien i 5 veckor, och kom tillbaka till darwin över helgen för att hennes flyg gick härifrån till Kastrup.

Sen blev det en glass på donken innan vi slutligen gick en tidig hemfärd till mötes. Hur som helst var det en trevlig kväll. När jag lämnat av allt folk insåg jag att klockan bara var kvart över 1. “Jag kan inte komma hem kvart över ett från min sista utekväll i darwin”, tänkte jag. Pappan hade nämligen sagt att vi var tvungna att supa till ordentligt vår sista partynatt… Så jag körde till McDonalds drive-in och köpte en chokladmilkshake. Fördrev lite tid. Skoj.

Åkte därefter hem och skypade med mor o far till 3 o’clock.

Idag, söndag, åkte jag, Isabella och Elin till “mandorah” (en liten ö utanför darwin). Det tar 15 minuter med färja dit, och det kostar 25 dollar.

Ibland ser man inte Elin för allt hår.

På själva ön finns inte ett skit bortsett från en bar. Där slog vi oss ner och kollade utsikt.

Oförberedda Elin och jag.

Efter ca 10 minuter bjöds vi in till grann-bordet, för lite skitsnack med 15 fulla australienare. Träffade bl.a. en backpacker som gav mig tips inför sydney-resan. Alltsammans var rätt trevligt. När alkoholen började verka allt för mycket på våra nyfunna vänner, drog vi till stranden för en liten picknick.

Rester från avslutningsfesten!

Vi satt och åt på klippor några klippor precis vid havet.

Precis efter jag tagit denna bilden laddade min mobil av, så resten av bilderna skickade Elin till mig.

Sist men inte minst försökte jag på denna bilden illustrera scenen från Titanic när dom står där längst bak på relingen. Gick sådär.

Såg fram emot att hugga in på en av dessa när jag kom hem, men även det gick SÅDÄR. Nån j*vel hade nämligen ätit upp allihop. MINA AVSKEDSMUFFINS. Finkänslighet när den är på topp. Kul att jag fick smaka en i alla fall.

Avskedspartaj!!

Idag kan ha varit den mest stressiga dagen i mitt liv. Såhär såg den ut, på ett ungefär:

Jag gick upp vid 8. Tog en dusch och klädde på mig. SÅ LÅNGT är allting väldigt fridfullt och trevligt. I takt med att jag börjar kvickna till inser jag att jag ska ha en avskedslunch för 11 personer om någon timme, och att det innebär vissa förpliktelser, såsom att det ska finnas mat, bestick och plats att sitta. Ajdå. Där var det slut på friden.
Jag börjar med att försöka få ihop glas, tallrikar och bestick till allihop. Där har vi dagens problem 1. Glas: Det fanns inte 11 dricksglas, så mitt hopp återstod till vinglasen. Jag lyckades rota ihop 4 av samma sort. Bingo. Efter letande i alla typer av skåp och lådor fick jag slutligen ihop TOTALT och EXAKT 11 st.

De måste ha skramlat ihop finglasen. Jag hittade 4 olika sorter bland de 11 glasen.

Bestick:

Jag hade tur! De hade en uppsättning på 11 gafflar, 11 knivar och 11 skedar. I varje kategori fanns 4 olika sorter representerade. Enhetligt!

Efter många om och men lyckades jag även skrapa ihop 11 tallrikar, men då skulle det inte finnas tillräckligt med tallrikar för efterrätten… Så istället för att använda mina påskservetter (som jag fått av Helen och som jag glömt att använda till påsk) till just servetter, fick de bli efterrättstallrikar. Detta hushållspapper fick agera servett:

Tallrik:

Jag hade planerat att vi skulle sitta utomhus. Jag kunde för blotta ögat se att det bara fanns 6 stolar. Jag frågade mamman om de hade några extrastolar, och ja, de hade en, sån här:

Men det räckte ju inte långt. När jag ändå var ute och rotade i deras förråd hittade jag ett litet smalt campingbord, som jag förlängde utemöblemangsbordet med. Men problemet med stolar kvarstod. Mamman sa att “alla kommer ju inte vara utomhus samtidigt”.. Men jo, alla ska fanimej ha nånstans att sitta, så är det bara. Eftersom hon själv inte föreslog att jag kunde ta stolarna inifrån, föreslog jag det till mig själv när hon var och hämtade upp den nya aupairen. Jag tror inte hon ville ta ut dom för hon var rädd att de skulle bli skitiga, men det löste jag på bästa sätt:

I brist på plastpåsar knöt jag istället plastfolie kring stolsbenen. Fiffigt.

Vid detta laget kom mamman och den nya aupairen, lindsy, lynsey, lynsie, (nått sånt heter hon) tillbaka. Nu var jag mitt i förberedelserna med pastasalladen. Jag insåg att en av de förkokta pastasorterna blivit lite hårda under natten, och att de måste mjukas upp på nått sätt. Min lösning blev att ångkoka den i några minuter. Funkade fint. Morgonens allmänna brister bland bestick och verktyg hade tagit lite längre tid än vad jag planerat, så nu började mitt liv bli stressigt. Jag hämtade ut alla färdighackade grönsaker ur kylskåpet och fördelade dem mellan pastaskålarna. Jag hade saker överallt och köket var ett mindre bombnedslag. Mamman och lynsiey (ännu ett förslag på stavning) hade placerat sig på barstolarna i köket för att småprata. Men eftersom mamman är ganska dålig på att småprata fick jag samtidigt försöka underhålla aupairen. Mitt i pastasalladsfixandet insåg jag att uteplatsen behövdes sopas av. Såg förjäklig ut. Jag skyndade ut och sopade mig svettig. När jag kom in igen fortsatte min pastasalladsfixning, medan Jake var ute, och mamman och lynsiey satt och drack te. I ögonvrån ser jag hur Jake kastar ut ut typ 1000 småsten över hela uteplatsen. Ut igen och sopa. Jag insåg också att det vore smartast att förgrilla alla 34 korvar jag köpt på mig, och sagt och gjort. Jag fick igång grilljäkelen och fick på korvarna. Jag insåg också att jag borde kleta på mig någon form av smink, vilket jag gör mellan korvvändningarna. Det roliga i denna situationen är att varken mamman eller aupairen frågar den lilla frågan om jag MÖJLIGEN behöver någon hjälp? Nej, de sitter lugnt och stilla på sina rövar och dricker sitt räliga te. Mamman frågar om jag kan leta upp turistguiderna som jag hämtat på resebyrån förra veckan, och ge dem till lyndsey? JO, visst kan jag det. Det är ju så jäkla viktigt just nu. Så då fick jag gå in och leta upp dem.
Ut igen till korvarna. Mamman släpper ut Jake eftersom han var “nyfiken” på grillen.

Jag vet inte hur nyfiken han var på just grillen, men att välta ut hundens vatten över hela uteplatsen och att kasta ut stenarna igen, var något han hann åstadkomma. Sopa IGEN. Nu började jag bli rätt irriterad på ungen och låtsades att jag fångade honom med grilltången, i syfte att förflytta honom till ett annat ställe i världen.

Sen gick jag in och färdigställde pastasalladerna:

Frysklampar agerar kylskåp.

Sen preparerar jag bordet med alla glas servetter och bestick. Sätter även ut två skålar med chips. Mamman släpper ut Jake, som såklart häller ut en av skålarna. “Åh no, Jake.” Sa mamman. Sen tar han några bestick med sina snoriga, små, för tillfället äckliga fingrar och hackar sönder de chips han kommer åt. Jag biter ihop och går ut och städar. Får även diska om besticken. Kul. Jag sprang som en skållad råtta!!
Vid detta laget kände jag lite: TA DITT RÄLIGA BARN OCH HÅLL HAN BORTA FRÅN MIG OCH MINA GREJER. HJÄLP TILL ELLER FÖRSVINN, DU MED.
“Snart blir det korv och pastasallad Jake”, sa mamman. NEJ! Tänk så är han inte inbjuden att äta på MIN korv, som jag har köpt. Igår, fredag, hade jag sett fram emot att äta min sista bit choklad som jag hade sparat efter förra helgens bakning med Ailyn. Den gav mamman till Jake igår eftersom han gråtit i en kvart och det behövdes något lugnande. Varsågod Jake.

Min klänning var helt nedstänkt med olja från grillen och jag luktade korv (antog jag). Då kom alla mina gäster och jag försökte upprätthålla ett fint och trevligt yttre. Det gick väl ändå bra. När vi sitter ute och har det mysigt, nästan kastar mamman ut Jake till oss. “Han vill sitta med er, han hade ett utbrott där inne”. Så hon går in i förrådet och letar upp en campingstol, storlek mindre, och trycker in han mellan mig och Sarah. Ehm. Alltså jag jobbar inte nu. Jag vill inte att Jake ska sitta här och spilla sin mat. När jag bad honom sluta skrika vid ett tillfälle högg han mig i armen med sin gaffel. Märket är kvar än.

När det var dags för efterrätt bad jag mamman att fylla McDonaldsstrutarna med glass (det hade jag frågat innan om hon kunde ställa upp på). Men på någon vänster slutade det ändå med att jag fyllde glassarna medan mina gäster väntade där ute.

Det var en väldigt trevlig middag i alla fall. Alla var nöjda och glada och tyckte maten var välsmakande.

Jag fick ett jättefint kort av några av tjejerna, och kakor och godis av några andra. Väldigt trevligt. När Ailyn och Nadine skulle hem gick de till mitt kylskåp… Och hämtade cupcakes som de bakat, och gömt där innan jag såg!! På dessa cupcakesen stod det “hejdå” på svenska.

När det var dags för undanplockning stannade Niina och Isabella kvar och hjälpte mig. Mamman rörde inte ett finger. När siste man lämnade följde jag med ut och sa hejdå. Inifrån hörde jag Jake skrika. När jag tio minuter senare kom in var det första mamman sa: “jag tror Jake vill smaka dina muffins”. Ta dom bara. Ta allihop. Men låt mig ta en bild först:

Han kan ta den fulaste, sa jag.

Sen skrubbade jag hela köket och noppade golvet. Handdiskade allt som inte fick plats i diskmaskinen. Hela köket var fanimej i nyskick.

Sen gick jag in på mitt rum, och stannade där.

Nu har jag precis pratat med Tove, och hjälpt henne med nån skolgrej. Om 15 minuter ska jag ge mig iväg för en sista utekväll i Darwin.

Det var min dag.

… Och inte en enda gång hörde jag: Behöver du någon hjälp? Och visst. Tydligen behövde jag inte det. För jag rodde ju skiten i land.
Skönt att det bara är en vecka kvar. Punkt slut.

Avskedsplanering

Imorgon är det lördag, och då hade jag tänkt ha en liten avskedslunch. Det är ganska många aupairer som åker hem på måndag, så jag kände att det var bäst att ta det nu i helgen, medans de flesta är kvar.

Efter skype med Veronika i morse, gav jag mig iväg för att handla diverse grejer till lunchen. Det blev rätt mycket grejer… 3 kassar med mat. Vi blir nämligen 11 st, efter ett antal återbud. Gud.. Tur att inte alla kunde komma, känner jag nästan. Jag HATAR nämligen att beräkna mat många. Värsta jag vet!
Vilket fall som helst så fick det bli pastasallad och grillad korv, Brownies till efterrätt och läsk och chips som tilltugg längs vägen. Jag sprang som en skållad råtta mellan coles och woolworths för att checka in de bästa priserna. Kände mig som en pensionär. Haha. Nä! Men vad tusan… Jag fick ju betala allting själv (till skillnad från andra aupairer och deras avslutningsmiddagar). Där har nämligen värdfamiljen erbjudit sig att betala! Sånt är ju ädelt. Men jag skiter i vilket. Jag dödde inte av att betala för kalaset. 😉 Nu är det ingen utom jag som kan ta åt sig äran i alla fall.

Sen gjorde jag mig även till och körde till McDonalds ens ärende för att inhandla sånna här orangea strutar. Tänker fylla dem med egen glass. Fyndigt. Anledningen till att jag spenderade både tid och pengar på dessa strutar är för att de har varit en så central del av våra aupair-liv. Vi har seriöst säkert satt i oss 50 stycken 2-kronorsglassar vars. Det är enormt många glassar, (och kalorier). Men dem tänker vi inte på imorgon, utan då ser vi till att traditionsenligt äta vår jädra mcdonaldsglass och se glada ut. I ärlighetens namn kommer jag log sakna 2-kronorsglassen mer än både vännerna, värdfamiljen och Australien. Såå mycket har den faktiskt betytt för mig. TACK för att du finns:

Här har vi mina strutar:

Gladpackade och klara för ifyllning tomorrow.

Fick även med tråg. Ska det va så ska de.

Hela kvällen har jag varit igång med bakande, pastakokande och hackande av grönsaker.

Pastan är kokad och inoljad och alla grönsaker och ostar redo för iläggning imorgon. Salladen saknas dock på bilden.

Kladdkaka innan gräddning:

Kaka efter gräddning:

Valde att göra lite abstrakta mönster på kakorna. Brände dock fingret på plastskålen jag smälte chokladen i. Trots nedkylning, ispåläggning och grejer känns det som kroppen håller på att stöta bort bort min långfinger från den övriga handen just nu. Vad skulle jag på de? Det var ju bra som det var. Detta blev ändå mer “myrornas krig” än en snygg kakdekoration.

Allt blev i alla fall klart, och nu kan jag inget annat göra, än vänta in gästerna. I skrivande stund inser jag dock lite praktiska problem:
De har bara 6 knivar totalt. Och ingen vattenbringare. Att hitta likadana glas finns förmodligen inte på kartan. Det finns bara 6 stolar där ute, och inga andra ställen att sitta på..
Mög. Aja. Det löser vi imorgon. Tillåt mig sova på saken.. För nu är klockan mycket, och min hjärna inte i stämning för att lösa världsproblem!

Ha en bra helg!

Party

Pappans krogbesök slutade med efterfest här hemma igår kväll. Vid 9-snåret ramlade Stuart, och 5-6 andra arbetskollegor in, med nyinhandlad sprit i högsta hugg. Sen söps och badades det till långt in på onsdagsnatten. Sen NÄR var det okej att supa på en onsdag? Australienare säger jag bara. Haha. Själv höll jag mig i sängen, helt utanför festen, och försökte planera hur jag skulle packa på smartaste sätt. Det var ju inte helt lätt. Man skulle kanske joinat festen istället, och supit bort sina packningsproblem!

Idag när jag vaknade och gick ut i stora rummet hittade jag första tecknet på att det varit en bra fest: utslagen övergästande människa i soffan.

Jag gick vidare in till min toalett. Golvet var svart av mög och jag hittar min tandkräm, rakhyvel och två svarta “pinnar” på golvet. Pinnarna visar sig vara resterna av min egen pincett:

Vad hade den gjort för att förtjäna denna klyvning?! Vafan. Moget! 😉

Jag tittar ut och hittar fler spår vid poolen:

Skymtar en Absolut vodka bland flaskorna. Skönt att Sverige kunde bidra.

När jag skulle köra Nicola till jobbet vid 8-tiden vaknade gästen i soffan upp. Nicola frågade om vi skulle skjutsa henne hem när vi ändå skulle ut och köra.. Och ja, det kunde vi. Ambulansföraren (hennes jobb) var ganska tyst hela vägen till Nicolas avlämning till jobbet, men det första hon säger när vi är ensamma i bilen är att “jag kommer nog spy”. För fan! Vuxna människa! 50 år! nu lugnar du ner dig! JAG är ungdomen här.. jag får säga att jag måste spy i bilen. Men det blir så fel när DU säger det, kände jag. hur som helst försökte jag köra lugnt och försiktigt de hela 10 minutrarna till hennes hus. Trots att hon var spyfärdig lyckades vi ändå upprätthålla ett samtal. Hon var rätt trevlig. När jag lämnade av henne påvisade hon att “jag spydde inte i bilen i alla fall”, och “nä, det tackar vi hjärligast för”, tänkte jag. Folk är inte kloka. 😉

…och det fick jag belägg för när jag kom hem igen.

Hittade denna parkerad utanför huset. Man vet det varit en bra fest när någon har blivit hemkörd i en kundvagn. Punkt slut.

Såhär kan det ha sett ut när halva Darwins ambulanspersonal skulle hem från baren en onsdagkväll. “vi snor en kundvagn! Kom igen Sven, det blir askul, jag lovar, nä.. vi kommer inte välta med dig.. nu kör vi!! GOGOGO!” Så sa dom nog, tänker jag mig.

Stuart Junior.
Jake älskar att ta faderns skor, nyklar och solglasögon. Även supartaktiken verkar Jake ha studerat- botten upp! Dock håller man sig till yoghurt än så länge. Men tagen har han i sig. Far opp i dan!

Vattenparken idag. Isabella var oroad. Tydligen var man tvungen att göra ett körkortsprov (praktiskt och teoretiskt) efter 3 månader i Northen Territory. Boken var på 140 sidor och hon var tvungen att göra det inom 8 dagar. Skönt att man slapp det… Kommer jag ihåg 2 % av teorin jag lärde mig inför körkortstagandet, så är det ju allt. Att nu bli tvungen att komplettera sin icke-existerande teorikunskap med australienska lagar och regler, skulle betytt döden för mig.

Idag hade Jake slut på leenden. Rätt gullig är han vilket fall som helst i sin ap-handduk.

Dagens chock: aupairen från Jersey ska börja (ingen chock). Men att hon kommer på lördag klockan tio är däremot en chock. Jag har panikpackat alla mina saker hela kvällen – hon kommer ju nämligen flytta in i MITT rum, och jag får bo i andra vardagsrummet. Så kan det gå. Näst sista natten med gänget alltså. (Gänget= dammråttorna och jag.)

Ny aupair?

Möjlig aupair har varit här idag. Hon var från Jersey (England), 25 år och hade studerat mode. Jag smygfotograferade henne:

Vet inte vad hon hette. Men FÖR lång klänning hade hon i alla fall.
Hon var väl okej.. Pappan verkade väldigt förtjust i henne i alla fall.. Förra gången en aupair var här satt han nämligen instängd på hans sovrum, och gick och satte sig vid tv:n efter vi ätit. Men antar det handlar om att denna kom från england, och att de hade …engelska saker att prata om. Hon skulle höra av sig imorgon med besked om hon kunde börja eller inte.

I morse var Niina och två vilda pojkar här.

Niina blir mosad.

I vanliga fall brukar hon bara ha cody, 3 år, under dagarna. Men just denna veckan är det lov, vilket innebär att även storebror Lane, 7, är fri.
Jag har sällan skådat såhär aktiva barn. Så länge vi var ute i poolen och härjade, gick det väl bra… Men shit! När vi släppte in vilddjuren höll de på att riva både hus o hem (inklusive nästan döda varandra). Gud. Jag var chockad, hunden var chockad.. Men mest chockad av oss alla var nog Jake:

(Stod som paralyserad i sin lilla ap-handduk och bara stirrade på spektaklet)

Att Niina har nerverna i behåll är ett under.

Efter 27 OM och MEN fick vi hela gänget att ställa upp på ett kort i alla fall.

Idag var pappan ledig, vilket han firade med att gå till puben klockan 3 på eftermiddagen (!). Senare på kvällen gick även Jake och mamman dit. Jag njöt av min lediga, ensamma tid genom att börja packa. Gött!!! Åker till sydney nästa helg! Planet går den 20:de klockan 1.40 på natten. Längtar seriöst dit…

Jake skrattar sällan på kort. Men idag gav jag mig hundan på att han skulle le! Dock krävdes det att jag brutalt klämde fast honom mellan låren, och sedan kittlade honom rejält över hela kroppen… Då minsann! Drog ungen på smilbanden.

Hejdå lekkamrater.

Avslutningsbild!

Idag var sista gången vi träffades med barnen. Istället för att traditionsenligt gå till lekplatsen i Jingili, bestämde vi oss för att besöka museet i Darwin. Jag har aldrig varit där innan, men blev faktiskt imponerad av hur stort och fint det var (med tanke på att inträdet är gratis).

Man fick inte ta några bilder, men jag kan berätta att det exempelvis fanns en stor hall med uppstoppade monsterdjur (fiskar, ödlor, krokodiler, sånt) och små titthål i barnens ögonhöjd där de kunde titta på saker. I en annan avdelning kunde man titta på förödelsen av cyklonen “Tracy”, som intog Darwin 1974! Det häftigaste var att man kunde gå in i ett helt mörkt rum och lyssna på en riktig ljudinspelning från när cyklonen pågick (verklig ljudnivå). Det var inspelat i kyrkan i centrala Darwin. Fy, det läskigt även för en hårding som mig. Det fanns även rum för barn med fiskar och krokodiler man kunde ta på. Sånt är ju alltid kul.

På museet finns också “sweetheart”, som är en uppstoppad, 5,1 meter lång krokodil. Tror själva grejen med “sweetheart” är att han var en riktigt jäklig krokodil, som attackerade många båtar och människor och andra materiella saker, innan han tillslut lyckades fångas in. “Han dog en naturlig död i förflyttningen”, Sägs det. bbbullshit! haha. Styggingar som “sweetheart” (vilket för övrigt är ett missvisande namn) ser man nog till att släcka ljuset för om man har chansen. Elaka och räliga djur är det värsta jag vet. Även vanliga, mindre farliga djur, som möss, pungråttor och ödlor har jag problem med. Jag är verkligen ingen djurvän, alls. Och det står jag för. Jag var en sån människa dom drog av benen på spindlar som liten, och såg de fortsätta sprattla efter att de slitits av. Tyckte det var “kul”. Haha.. Nä.. Nu skojar jag, skämt å sido.

Eftermiddagen bestod av vattenparkshäng med Laura och hennes barn Gabriel och Ophelia. Gabriel är 3 år, och kunde både tyska, franska och engelska flytande. Jag är 19 och behärskar min själ knappt svenska! Känner mig alltid i underläge när jag möter sånna välutbildade barn… Jag kunde liksom inte behandla honom som en liten oförarglig treåring, utan såg honom mer som en utmanare som jag skulle vilja bräcka på något sätt. I sedvanlig aupair-ordning gled samtalet självklart in på blöjbyten och pott-träning. Det visade sig att Gabriel varit en hejare på att bli blöjfri, och råkade sällan ut för olyckor. Dock hade han fortfarande blöja på natten…. BAM! Där fick jag dig!! MOHAHAHA lille Gabriel. Du må kunna 3 språk flytande! Men bjöjfri är du inte i alla fall. Vet du vad? Hör och häpna: DET ÄR JAG (för det mesta i alla fall..)! 1-0 till mig din lille fuling! Kom INTE här och utmana mig! Jag kan MYCKET!

Fick precis ett mail. Jag och en kompis fick biljetter till att se “X-factor”-inspelningen live i Sydney. Det kan ju bli kul.

En sak som inte är lika kul:

Myggbett á la 10 cm i diameter.
Muuuums.

Ps. Det var inget skämt med spindelbenen. Jag gillade det verkligen.